Måndag och nedräkning
Om 3 veckor börjar min lillgosse dagis, jag känner hur ångesten äter upp mig inifrån. Våra dagar är räknade osv, drastisk javisst men detta är nog det värsta jag vart med om. Jag vet att det kommer gå bra men bara tanken på att inte få spendera all tid med det bästa i mitt liv gör mig illamående. Jag antar att alla eller dom flesta känner såhär men vad hjälper det liksom. Hur ska jag klara detta???? Jag börjar med att njuta av sällskapet nu under fruktstunden i soffan..
Jag hade det jättejobbigt när Lucas började dagis.. Jag hade svårt att släppa kontrollen och bara tanken på att en främmande människa skulle vara mer med mitt barn än vid föräldrar fick mig att gråta. Jag var stenhård mot pedagogerna och var nog väldigt över beskyddad till en början. Det gick dock över när jag märkte att Lucas trivdes och pedagogerna va genom snälla.. Det kommer gå vägen för er också, men jobbigt är det.
Ja, klart det kommer gå bra!
Felet jag gjorde va att visa Lucas att jag var ledsen, upprörd vilket gjorde han otrygg till en början.
När jag lämnade han första veckan tokskrek han och storbölade. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarana vilket självklart ger fel signal. Jag lärde mig sedan att försöka hålla tillbaka och visa honom att det ska bli roligt att gå till dagis - då gick det bättre!
